Måndagar förr och nu.

Jag har varit hemma i ett och ett halvt år nu. Vilken lång tid! Det är en så lång tid att jag inte riktigt minns hur det var att jobba. Väckarklocka, vad är det? Och hur gjorde man när man undervisade? Och hur lyckades man hålla alla bollarna i luften, som man gör när man jobbar? Jag minns att jag alltid hade lite ångest på söndagskvällarna. Veckan skulle börja igen, och det var en massa saker på jobbet som skulle göras. Jag älskar mitt jobb - tro inget annat - men måndag var alltid måndag. En seg och lite motig dag.

Nu, i hemmabubblan, är måndagen en av mina favoritdagar. Veckan börjar igen, jag och Edith tar det oftast lugnt, och njuter av att inte ha något som vi måste göra. Äter långsam frukost. Kollar på nyhetsmorgon. Fixar hemma. Leker och läser böcker. Funderar på vad vi ska göra resten av veckan.

Får se hur livet blir sen i höst - då jobb och dagis ska kombineras. Säkert går det fint - men jag är också ganska bombis på att det kommer att betyda lite mer stress. Tider som ska passas och väskor som ska packas...Ser fram emot att börja jobba, men inser nog trots det att jag ska njuta nu. Den här tiden kommer aldrig igen.

Ute skiner solen och det är perfekt februariväder - några minusgrader och klarblå himmel. Bara Edith vaknar i vagnen ska vi gå ut och titta på allt det fina.

Februariträdgård.