För ett år sedan.

För ett år sedan var vi mitt uppe i en iskall och snöig vinter. Har vaga minnen från den tiden. Vi hade just blivit föräldrar, och var helt slutpumpade. Edith bara skrek och vi försökte på vårt sätt att klara av det. En dag i taget. Intressant detta med förväntningar. Jag hade trott att det skulle vara den enklaste saken i världen att ha en liten, sovande, snusande bebis. Döm om min förvåning när vår bebis inte var sådan alls. Jag tänkte men vad är detta? En temperamentsfull baby med kolik fanns inte riktigt i mina planer. Och mitt eget stressande hade jag inte alls räknat med. Och var fanns mina moderskänslor? Hela jag ekade alldeles tom, och jag mådde så dåligt av att jag inte alls trivdes med detta nya underbara liv.

För mig tog det fyra månader innan jag började se ljuset. Innan jag äntligen tyckte att det var fint att vara mamma. Ni ska veta att jag idag när jag tittar på Edith har dåligt samvete över att jag under hennes första fyra månader bara försökte stå ut, jag njöt hemskt lite. Jag sökte bara fel. Det var ju inte alldeles hemskt hela tiden, men mycket av det jag minns var jobbiga stunder.

Men det var ju mig och inte henne det handlade om. Hon var ju helt perfekt egentligen, en helt normal, frisk och vanlig liten baby. Men det tog så länge innan jag hade förstått och accepterat att mitt liv nu var annorlunda.  Det tog så länge innan jag kände klart och tydligt att jag var någons mamma. För alla är det helt tydligt inte så enkelt eller naturligt. För en del tar det en stund att bli varm i kläderna.

                                                        Morsan, jag ska lära dig om livet.